Valpen kommer hem

 

Tredje träffen…dags att hämta!

Så hade de tre veckorna äntligen segat sig fram! Tiden hade delvis tillbringats till att repetera valpböcker. Nu var det dags att hämta lilla Akira! Hela dagen gick jag hemma och var nervös och otålig. I helgen som varit hade Stockholm bjudit på stor hundutställning och tillbehörsmässa så jag och Martin var väl uppköpta på saker till valpen. Filt, koppel, halsband, mat- och vattenskålar, leksaker, tuggknutar, mat och godis. Vårt hem hade hundanpassats. Borta var onödiga frestelser som mattor och andra ting vi var rädda om. Här gick jag alltså omkring i mitt renskalade hem och väntade tills tiden var inne och jag kunde ge mig iväg. Har man varit ensam en hel dag med sig själv och sina tankar hinner man fundera på både det ena och det andra. Sista gången man kan sova på morgonen, ha rena golv, rena möbler utan hår, slipper gå ut i ur och skur... Men tiden var inte lämplig för att få kalla fötter, och den positiva känslan av att snart bli med hund övervägde alla negativa tankar.

 

Så äntligen stod vi utanför dörren. Den kyliga våren var förbytt till ljummen försommar. Solen sken och förväntningarna var höga. Rina fångade upp den valp som skulle bli vår. Hon var det sötaste jag någonsin sett. Log på ett finurligt sätt med den lilla munnen. Rörde sig som om hela världen älskade henne. Lite pappersarbete, genomgång av formaliteter och köpekontrakt, samt betalning. Veterinärintyg och annat i ordning. Många pussar och kramar. Vi fotograferades med valpen i famnen på farstubron. Uppstod minsta problem var det bara att ringa. Akiras halsband var på tok för stort, trots att vi köpt ett så litet som möjligt. Hon fick det på sig utan protester, följde snällt med i kopplet som hängde löst. Lade sig i Martins knä och somnade under bilturen hem. Var så snäll. Inte ett ljud, inte ett gnäll. Fann sig i situationen, hittade leksakerna och var nöjd med att bara få ligga och gnaga.

 

Den allra första tiden

Om man aldrig har haft en egen hund förut är den allra första valptiden en något omtumlande upplevelse. Man måste inrätta en mängd nya rutiner och vänja sig vid att alltid ha sällskap. Denna första tid är rolig men också otroligt jobbig. Att ha en valp hemma är inte en dans på rosor. Har man haft hund förut är man beredd på vad som komma skall, är man gröna som vi var kommer omställningen med all kraft. Vi sov inte i sängen den första veckan, utan vi klämde ihop oss i soffan, som är en bäddsoffa. På så sätt kom vi närmre golvet och kunde bara sticka ner en hand utifall att valpen behövde tröst eller känna kontakt. Jag både ville och ville inte ha valpen i sängen, men husse sade blankt nej. Så någon sängplats bland oss fick hon inte. Hon sov istället under soffan! Här behövdes det uppenbarligen inte någon tröstande hand. Akira kröp in under vår sovplats och höll sig där under natten. Hennes filt var inte det ringaste intressant. När vi efter den första veckan flyttade tillbaka till vår riktiga säng följde hunden med. Nu sov hon under vår säng istället. Där kunde hon ligga i trygghet, gnagandes på någon leksak eller möjligtvis på något annat intressant som irrat sig in därunder. Jag har då aldrig stött på en valp som sovit under sängen, men om hon var nöjd med det var det väl inte läge att klaga. Nuförtiden sover hon i soffan, skall kanske tilläggas. Av allt att döma var Akira en liten kavat tjej som inte skärrade upp sig i första taget.

 

Rumsrenhet

Det finns en mängd sätt att få en valp rumsren. Standardtipsen lyder att alltid gå ut med valpen när den ätit, sovit eller busat. Samt att ALDRIG banna valpen ifall den gör ifrån sig inomhus. Om man ämnar ta ut valpen efter dessa kriterier kommer valpen alltid att få vara ute. Den har nämligen alltid antingen ätit, sovit eller busat. Kiss kommer man att få på golvet, det är bara att vänja sig. För oss spelade några skvättar här och där inte så stor roll. Vi lade ut tidningar på golvet som hon fick kissa på. Genom detta tilltag fick vi någorlunda kontroll på vart pölarna hamnade. Dessutom kunde vi se och höra när hon var nödig, eftersom hon då styrde kosan mot tidningshögen. Den prasslar. När man hör prasslet är det bråttom ut. Om man lyfter upp bakdelen på valpen när den kissar upphör strilet. Kan vara bra att veta. Vi placerade tidningarna på ett strategiskt ställe där det inte var någon risk att man själv skulle trampa. Om man är ute på egna toalettbestyr mitt i natten till exempel. Vissa valpar är rumsrena när man hämtar dem vid åtta veckors ålder. Andra kissar fortfarande inne när de är 9 månader. Jag tror att det beror på vilken hund du har och hur mycket tid du själv lägger ner. Samt i viss mån hur nära du har ut. Om det bara är att släppa ut den kissnödiga valpen på tomten genom altandörren, kan många olyckor förhindras. Måste man däremot hanka sig ner tre trappor i ett hyreshus och därefter gå 50 meter till närmsta gräsplätt, kommer valpen förmodligen att bli rumsren senare. Då hinner man helt enkelt inte ut innan det är för sent. Små valpar kan inte hålla sig några längre stunder. Alternativet är att bära valpen, men detta är inte möjligt under särskilt lång tid om du har en storväxt ras. Det tar ett tag för valpen att över huvud taget kunna kontrollera blåsan. Skynda långsamt. Valpen blir rumsren förr eller senare bara du anstränger dig något. Din hund kommer förhoppningsvis att vara din följeslagare under de närmsta tio till tolv åren, lite kisspölar under de första månaderna är snart glömda. Men ibland känns det verkligen hopplöst. Det kan stundom tyckas som om valpen nästan håller sig tills man kommit in igen. Bajsar när man är inne i hemmets trygga vrå, långt bort från den stimmiga omvärlden. Kissar ute och sedan inne efter tjugo minuter när man kommit hem och kan slappna av. Tänk då på hur många hundar det finns, hur många du känner och hur många av dem som inte är rumsrena. Just det. Denna tanke håller i alla fall uppe min förhoppning om att Akira skall hålla tätt någon gång i framtiden.

 

< föregående nästa >